Vad gör du?! frågar morfar bestört.
Året är 1981. Jag är 12 år gammal och bor i Lint, en liten by i Belgien, när jag hittar de hemska bilderna i en fotobok undangömd i en låst låda. Det är svartvita fotografier av utmärglade människor med stora ögon, högar med döda kroppar, kala baracker med våningssängar utan madrasser där halvnakna fångar ligger tätt intill varandra. Livlösa kroppar ligger utspridda över marken. Bilderna är från befrielsen av koncentrationslägret i Buchenwald april 1945.
Dessa bilder sitter kvar på näthinnan än idag. Kvar finns också minnet av min tystlåtna morfar som tog mig i sin famn och berättade om den dag tyskarna kom till familjens hus och grep honom. Som 22-åring var han en av de tusentals belgiska krigsfångar som blev skickade till fabriker och krigsfångeläger i Tyskland, för morfars del lägret i Rathenow. Med gråten i halsen berättade han om det vi idag kan läsa om i historieböcker. Hur mycket han har lidit vet jag inte. Däremot blev alla i familjen påminda om kriget med budskapet det får aldrig hända igen! Jag minns också hur upprörd han kunde bli när man slösade med maten, och i resten av sitt liv fortsatte han att dryga ut kaffet med cikoria som hade använts som surrogatkaffe både i Belgien och Sverige under kriget. Jag förstod inte vitsen och tyckte bara att det smakade vedervärdigt illa.
Efter kriget fick han jobb på filmkoncernen Agfa Gevaert och tillbringade sin arbetstid med att framkalla bilder. När fotonegativen från Buchenwald landade på hans bord bestämde han sig för att göra extra kopior. Det var dessa hemska bilder jag hittade.
Jag flyttar till Sverige och min bakgrund gör sig påmind
År 2000 flyttade jag till Sverige, 31 år gammal. På min arbetsplats blev jag ofta förvånad över all matsvinn och annat slöseri. Omedvetet har jag blivit präglad av min familjs bakgrund. Ingen av mina svenska kollegor kunde relatera till mina historier förutom en enda arbetskamrat som känslosamt berättade om sin gamla polska morfar som han precis hade hälsat på. Mina svenska kollegor berättade stolt att Sverige inte har varit i krig sedan Karl XIV Johans tid, att Sverige var neutralt under andra världskriget och undgick att bli sönderbombat. Fantastiskt tyckte jag, det hade jag ingen aning om. På min guideutbildning fem år senare fick jag höra precis samma sak. Däremot hörde jag även andra historier från kollegor med utländska rötter.
Allteftersom jag läste på upptäckte jag en betydligt mer mångbottnad historia. Stockholm under andra världskriget var en av Europas främsta spionstäder. Det kryllade av spioner och agenter från såväl axelmakterna, de allierade som kommunisterna. Det pågick visst ett krig här, ett informations- och inhämtningskrig. Rädslan för att bli indragen i ett världskrig låg som en blöt filt över landet. Jag läste om de tusentals modiga människor som jobbade i det fördolda, om folk som försvann, suspekta självmord och lönnmord, mitt i det förment fredliga Stockholm. Ännu mer förvånad och fascinerad blev jag när jag förstod hur många kvinnor var inblandade. Krig och det militära förknippar vi med män, sällan talas det om alla dessa unga kvinnor som också riskerar sina liv och bidrar med viktiga insatser.
En av Sveriges mest produktiva agenter var kvinna
En av dessa kvinnor var den orädda Karin Lannby med kodnamn Annette. Hon spionerade för Sveriges räkning och var med sina 1600 detaljerade rapporter den mest produktiva spionen i Stockholm. I oktober 2020 ledde jag den första stadsvandringen Karin Lannby: Spion i Särklass. Inte en enda av dem som följde med på turen kände till henne, och de flesta kommenterade hur lite man egentligen vet om det som hände då.
Hur presenterar jag vad jag lärt mig på bästa sätt?
Jag funderade på ett bättre sätt att presentera en stadsvandring, så att folk ännu mer kan leva sig in i en spännande historia. Så föddes idén om ljudupplevelsen Spionen Karin Lannby. Restauranger, hotell och Stockholmsgator som vi känner till från AW-drinkar och goda middagar men som även har en helt annan historia att berätta. Med hjälp av GPS-punkter, musik, tal och berättarröster reser man tillbaka till en annan tid som vi vet för lite om, till en historia som alla svenskar borde känna till. Sedan jag har fördjupat mig i det som hände i Stockholm under den här perioden har jag ofta tänkt på morfar. Vi får inte glömma, vi måste komma ihåg. Men innan man kan komma ihåg behöver man känna till det som faktiskt hände. I en recension av ljudupplevelsen skriver någon att ”Idag talar vi inte så ofta om vad som hände under kriget i Sverige, kanske behövs det att någon utifrån, i detta fall Belgien, påminner oss om detta.”
Vill du veta mer om ljudupplevelsen Spionen Karin Lannby?
Mer information om ljudpromenaden Spionen Karin Lannby och stadsvadnringen Karin Lannby: Spion i Särklass, finner du på respektive länk.
